Skärgården, en ö utan bilar.

Idag är det söndag och den 29:e mars. Detta även om rubriken är måndag häromveckan.
Har ni sett filmen där huvudpersonen efter varje natt vaknar till just att det är samma måndag. Ibland önskar man kanske det, för att kunna ändra vissa händelser, men i längden blir det nog rätt tråkigt.

Denna helg är vi ute i skärgården. På en (denna årstid) öde ö. I fredags när vi åkte hit, en båtsträcka från Dalarö på en kvart, var det full sjö. Igår och idag helt lugnt. Vi lade nät, men fick bara simpor. Inga trevliga fiskar!

Det finns inga måsar här. Alla har precis som jeeparna blivit stadsanpassade. Så kallade stadsmåsar.

Förutom att fiska förbereder vi den veteranbilsdel som ska vara på ”Miles per hour” mässan. Det blir häftiga, annorlunda bilar att beundra.
Tillika de bilar som är det historiska arvet till de nya häftiga bilar ni kan se på www.mph.nu

Jag hoppas att vi ses på Kistamässan den 24 – 26 april!

Lördag 21 mars och vi har just varit i garaget för att meka lite med bilarna. Vi har bytt skivan, klätt den med ny vinyl, den som sitter inuti under bagageluckan. Det blev snyggt och det är märkligt att allt ser så enkelt ut när det är klart. En Jaguar är inte lik en annan Jaguar med skruvar och sånt. Det är ett särskilt pyssel att komma åt skruvar och att få det att passa. Allt tar mycket längre tid än man tänk sig.
Vi hann även städa och torka bort vinterdammet i garaget innan hungern drev oss hem.
Den röda 140n är redo för en tur imorgon till Ekerö med Jaguarklubben.

Gammelbilar

Jag är väldigt intresserad av bilar. Mitt bilintresse är dock mer åt det passionerade njutbara hållet än åt det praktiskt funktionella. Med stigande ålder och likaledes stigande förvåning konstaterar jag att kvinnor med bilintresse är en liten grupp i en mycket manlig värld.

Jag gillar alltså vackra bilar. Bilar som är originella, gärna med dragning åt det lite sportiga hållet. Framför allt föredrar jag klassiska engelska bilar.

Själv fick jag utlopp för mitt bilintresse när jag nyss blivit farmor och skulle fira min 50-årsdag. En god vän höll med om att den perfekta 50-årspresenten till mig var en MGB . Han inte bara höll med om att det var en bra idé, han hjälpte mig att hitta en röd MGB årsmodell 1964 i Örnsköldsvik!

Från den lyckliga dagen, för drygt 6 år sedan, när jag körde hem bilen med vinden i ansiktet och den särskilda känslan i en vacker öppen sportbil, har intresset för bilar växt till att bli större och större och större …

Jag delar intresset med min man, som jag för övrigt träffade för fyra år sedan, tack vare våra respektive bilar. Nu, fyra år senare är MGn såld. Nu har vi fyra bilar tillsammans. Vi har en Jaguar XK 150S Roadster från 1959, en Jaguar XK 140 DHC från 1955, en Lotus Elan från 1992 och en Hillman IMP från 1964.

Som ni säkert inser är nackdelen att ha samma stora intresse för bilar, att ingen säger ifrån hemma inför ytterligare ett bilköp. Ekonomin sätter naturligtvis gränser, men bilköpen tär även på vårt spartanska hem.

Vi som har veteranbilar åker gärna på veteranbilsträffar och är medlemmar i bilklubbar. Men varför är det så få kvinnor som äger och kör veteranbilar?

Jag har insett att bilklubbar och bilträffar delar upp män och kvinnor. Medan männen står lutade över motorerna eller beundrar lacken på bilarna besöker gärna kvinnorna ett utflyktsmål. Även om intressen naturligtvis varierar undrar jag om skiljelinjen mellan mäns och kvinnors intresse för veteranbilar måste vara så stor. Som kvinna möts jag ständigt av män som förvånat och ofta tafatt försöker hantera mitt bilintresse. När jag ägnar mig åt bilvård duggar skämten tätt. Kommentarer som ”tänk om min fru också ville putsa bilen” eller ”vad bra du har dresserat din fru” är vanliga. Som kvinna ses jag ofta som ett kuttersmycke till bilen eller som medtvingad medpassagerare.

Så är dock inte fallet. Att komma in i garaget och känna doften av bilarna är upphetsande. Minnena av härliga bilturer liksom känns i den doften.

Jag är inte ett dugg tvingad. Vårt problem är snarare att vi uppviglar varandra, jag och min man. Visserligen sätter ekonomin stopp, och vore det inte för den skulle vi antagligen ha betydligt fler bilar, sluta arbeta och ägna tiden åt bilarna.

Man behöver inte vara utbildad motormekaniker för att vara road av att meka med bilen. Det är väldigt spännande och givande att förstärka det vackra med klassiska bilar, och att med varsam hand och omsorg restaurera under den tid av året när bilen står i garaget. Just att fixa och dona med detaljer på bilen borde tilltala kvinnor. I andra sammanhang ägnar ju vi kvinnor oss gärna åt smycken, kläder, porslin eller heminredning.

Det finns många ”gammelbilar” i garage runt om i Sverige. Intresset är mycket större än man anar. Jag ser fram emot att träffa er alla trevliga entusiaster för snart, väldigt snart är det bilsommar igen.

Mona Hillman

16 mars
Här under Ord&bild är tanken att vi ska skriva lite om vårt bilintresse.
Just nu sitter Peter vid datorn och tittar på www.formelv.se Han skulle gärna vilja ha en sån bil och köra Historic racing!
Jag har just skickat en artikel till www.seniornet.se om vårt besök på Ronnie Peterson museet häromveckan.

Ronnies bror Tommy och Peter med den pokal som Ronnie Peterson vann i Monacos Grand Prix